Olle Torpman är postdoktor i praktisk filosofi vid Filosofiska institutionen och adjunkt i djuretik vid Sveriges lantbruksuniversitet. Hans intresseområden är miljö-, djur- och klimatetik. Inom kort påbörjar han ett forskningsprojekt vid Institutet för framtidsstudier, som ska undersöka etiska aspekter på barnafödande i koppling till de globala hållbarhetsmålen.

Om vi inte lyckas bromsa klimatförändringen kommer mycket att gå åt helvete. Det råder det ingen tvekan om. Den nödvändiga åtgärden framstår också som uppenbar: Vi måste dra ner på våra utsläpp av växthusgaser. Trots detta har vi svårt att skrida till verket. Vi är oeniga bland annat om vem som ska göra vad, när och hur. Ska vi satsa allt på att försöka förhindra klimatförändringen, eller ska vi istället anpassa oss till den? Och vem ska stå för notan? 
     Till viss del beror dessa oenigheter på att olika klimatåtgärder kommer att drabba olika människor olika hårt. Dessutom har olika länder olika ekonomiska förutsättningar att förhålla sig till. Men en annan viktig orsak är att politiker och företagsledare, liksom folk i allmänhet, anammar olika värdegrunder. Det råder närmare bestämt oenighet om vilken riktning den vidare samhällsutvecklingen ska ta, samt om vilka de grundläggande värdena är. Det råder också oenighet om vilka vi har moraliska skyldigheter gentemot, om vad som kännetecknar en rättvis fördelning, om vad som gör någon ansvarig att agera, och så vidare. 
     I och med detta är klimatfrågan inte enbart en vetenskaplig eller politisk fråga, utan också en etisk fråga. Dessvärre är det sällan som de etiska frågorna ges utrymme i debatten. Fokus ligger istället på de konkreta åtgärderna, och man förbiser vad som i grunden motiverar dessa åtgärder. Vad som motiverar mig i min forskning är övertygelsen att vi för att lösa klimatproblemet måste ta de etiska frågorna på större allvar. 
     För det första behöver vi undersöka vilka värderingar som är rimligast, och hur olika värden kan vägas mot varandra. Vilket väger egentligen tyngst: individers och företagens frihet att bestämma över sina egna verksamheter utan en massa byråkrati, eller välmågan hos framtida generationer, eller kanske den biologiska mångfalden? Ja, hur ser egentligen det bästa samhället ut, och hur ska vi ta oss dit? 
     För det andra behöver vi utreda vad de olika värdegrunderna (eller moralteorier, som det brukar kallas inom filosofin) ger för rekommendationer när de tillämpas på klimatfrågan. Det må vara lätt att ha åsikter om hur klimatarbetet bör bedrivas, men det är inte lika lätt att belägga sina åsikter. Inom den etiska forskningen påvisas inte sällan att en viss moralteori ger andra rekommendationer än dess förespråkare hävdar. Min egen klimatetiska forskning syftar till att visa att det går att nå en överlappande konsensus i klimatfrågan – att det går att nå praktisk enighet (om klimatåtgärderna) trots en teoretisk oenighet (om grundvärdena). 
     Tack och lov är det ingen som har något att förlora på att klimatproblemet löses. Även om olika politiska partier står i polemik med varandra i frågor rörande exempelvis invandring eller pensioner, så behöver de inte stå i polemik med varandra i klimatfrågan. Och även om vi inte skulle lyckas enas om vilka värden som är rimligast, så kan den klimatetiska forskningen hjälpa oss att se vilka politiska kompromisser som är möjliga. Etiken är förstås inte tillräcklig för att lösa klimatkrisen. Men att tro att vi klarar oss utan den kan bli ett dyrt misstag.  

Olle Torpman

Krönikan har publicerats i Universitetsnytt 2 2019.