För den som jobbar på ett universitet ter sig det hela surrealistiskt. Vår uppgift är att systematiskt undersöka olika aspekter av världen och sprida kunskap. Vi är tränade att inte tro på det som saknar evidens och att skilja vetenskap från pseudovetenskap. Vi har svårt att ens förstå hur det som nu sker faktiskt kan ske. Hur kan falsarier och dumheter få sådan spridning?                    

Det är viktigt att inse att ingen är förskonad från faktaresistens. Att vi alla behöver rusta oss för att bemöta hotet. Och givetvis har den som jobbar med kunskap ett särskilt ansvar – forskare och lärare. För att kunna ta vårt ansvar behöver vi få klart för oss vad faktaresistens är och hur den uppstår.

Åsa Wikforss (foto: Johanna Berglund)
Åsa Wikforss (foto: Johanna Berglund)

Egentligen borde vi tala om kunskapsresistens i stället för faktaresistens. Fakta handlar om hur världen är och det finns mängder av fakta vi inte känner till, t ex om orsaker till olika sjukdomar. Vad som är oroväckande nu är att människor inte tar till sig kunskap som vi faktiskt har: Att de inte baserar sina övertygelser på tillgänglig evidens.

Bakom detta ligger flera olika mekanismer. Det handlar om så kallade kognitiva fördomar, till exempel bekräftelsebias. Vi söker information som bekräftar det vi redan tror; något som aldrig varit enklare än i dagens splittrade medielandskap. Det handlar också om ren desinformation – både sådan som sprids av auktoritära politiker men också av starka ekonomiska intressen (till exempel vad gäller klimatet). Och det handlar om kopplingen till våra känslor; om att vissa av våra övertygelser hänger intimt samman med vår känsla av identitet och grupptillhörighet.

Vad kan vi som jobbar på universitetet göra? Vår största insats är att tålmodigt fortsätta inhämta och förmedla kunskap. Utöver det finns det fyra saker jag tror är viktiga:

  1. Var vaksam mot desinformation men också mot missvisande populärvetenskap. Det är inte bara falska uppgifter som utgör ett hot. Verkligheten är komplex och förenklingar hotar att spä på faktaresistensen eftersom de lätt kan ifrågasättas. Grip in och korrigera! Tveka inte att kontakta medier.
  2. Korrigera på rätt sätt. Stämpla inte bara en uppgift som falsk utan förklara varför den är falsk och beskriv vad vi vet. Om möjligt, knyt an till utgångspunkter alla parter delar.
  3. Undvik känslosamma inlägg. Forskning visar att ju mindre känslosam en diskussion är desto större chans är det att man kan få människor att ta till sig fakta.
  4. Sprid information om vetenskaplig metod. Gör klart att expertis inte är en fråga om makt utan om att man på ett systematiskt sätt tillägnat sig välgrundade övertygelser och kan förklara komplexa samband.

Som filosof ser jag det som min uppgift att upplysa om vad kunskap är, framför allt att kunskap inte är något subjektivt. För att utgöra kunskap måste en uppfattning vara sann och välgrundad, dvs. baserad på tillräcklig evidens. Starka övertygelser räcker inte. Det bör vi alla förmedla.


Åsa Wikforss är professor i teoretisk filosofi vid Filosofiska institutionen. Hennes forskning rör språk, medvetande och kunskap. Åsa Wikforss har medverkat i debatter om kunskapsresistens i bland annat Sveriges Radio, Dagens Nyheter samt hos Vetenskapsrådet och Institutet för framtidsstudier.

Denna text skrevs för, och publicerades ursprungligen i, Universitetsnytt nr 2 2017.